onsdag 4 juni 2014

Dags att sätta punkt!

Då har vi kommit fram till denna bloggs sista inlägg....
Nu har vi kommit hem till Sverige igen! Så underbart men så konstigt och overkligt på samma gång. Tänk att vi har lämnat så mycket kvar i Indien men samtidigt bär vi med oss så många fina minnen. Hemresan gick över förväntan och barnen var jätteduktiga. De tog sitt ansvar och skötte sig utmärkt då de visste att vi tre tillsammans fick lov att samarbeta om allt skulle gå smidigt. Inte ett klagomål på hela resan trots att den ju är ganska så lång. Bytet i Frankfurt gick också bra. Jag vara lite orolig för bytet då flygplatsen är enorm! Skyltningen är också lite svår att förstå. Att mitt lokalsinne är uruselt gjorde inte att jag kände mig tryggare. Men vi kom rätt på första försöket och hade god marginal inför nästa flyg.

På Arlanda väntade svärmor/farmor och det var en så skön känsla att få krama om henne! Tänk att vi var hemma på svensk mark! Underbart! Barnen var så lyckliga att vara hemma igen och de förundrades över att höra det svenska språket överallt. Det är alltid en lite märklig känsla att komma hem och alla runt omkring kan förstå vad man säger.

Solen strålade från klarblå himmel när vi körde hem från Arlanda. Vilket välkomnande! Allt var så vackert. När vi kom hem på gården och jag klev ut ur bilen så kände jag hur gott det doftade. Huset var så vackert där det stod och trädgården som jag annars inte känner mig så imponerad av upplevdes i denna stund som den finaste trädgård på hela jorden. Svärfar/farfar var hemma i köket och höll på att  laga makaroner och falukorv till barnens stora förtjusning. Astrid var första minuterna lite förskräckt över att vara hemma igen. Det känns bekant men ändå inte riktigt hemma. Det gick då över fort och sedan var det en lycklig tjej som undersökte hela huset och trädgården. Jakob var på toppenhumör och njöt av varje minut under kvällen. Det enda han tyckte kändes lite konstigt var att inte pappa var hemma men han tröstade sig med att pappa ju kommer hem om mindre än två veckor för lite jobb och semester. Astrid sa säkert tio gånger under gårdagen att hon var så lycklig över att vara hemma i Sverige.

Igår hann vi med att träffa både mormor och morfar och barnens farbror med familj. Den lilla kusinen som alldeles nyss var en bebis kom nu gåendes och hälsade på. Jakob och Astrid var så glada att få träffa sin minsta kusin. Så mysig att krama och pussa och uppträda för. Tacksam publik var han som skrattade åt alla Jakobs och Astrids tokigheter. Kul att de nu kommer att få ses lite mer framöver!

Vi har nu sovit två nätter här hemma och vi sover som stockar. Det är så tyst och skönt. Inget bageri utanför fönstret som slamrar om nätterna. Inga tutsignaler från bilarna eller sirener som låter. Inga hundar som skäller. Så rofyllt! Det enda som stör nattsömnen lite är att vi är lite förkylda. Farligt att åka till kalla breddgrader :) Skönt är ju att vi denna gång kan ta det lite lugnare. Nu har vi ju framtiden på oss att göra allt vi vill. Vi behöver inte trycka in alla händelser på tre veckor som annars är fallet när vi varit hemma. Vi kan ta lite tid på oss att återhämta oss från jetlag, förkylningar och tidsskillnad. Att bara ge sig lite ställtid att ha kommit hem igen och smälta alla intryck.

Nu känner jag mig så redo att ta mig an vardagens utmaningar här hemma. Jag njuter av att återigen kunna göra vardagssysslor på ett sätt jag är van med. Jag ser fram emot att börja jobba och att fixa med hus och trädgård. Innan vi åkte hem så gjorde vi ju en helt galen sak och köpte en sommarstuga som är i ganska stort behov av renovering. Ett livsprojekt som vi nu ska hugga tag i. Vi hade god hjälp av familjen som gett oss en bra uppfattning och bild av stället som ligger vid en sjö ca 30 minuter hemifrån. Igår fick vi göra vårt första besök i stugan tillsammans med svärföräldrarna. En fantastisk känsla att köra in på tomten. Snacka om overklig känsla. Gåshud och tårar i ögonen. Jakob frågade i vilken av husen dom som äger stugan bor. När jag svarade att det är ju bara vi som äger stugan så började han en dans på tomten. Så lycklig! Men jag håller med om att det var tokigt galet och vågat att köpa en stuga som vi inte själva sett i verkligheten men det kändes så rätt så vi kunde bara inte låta bli. Just nu ser det ganska inte så mycket ut för världen men med en del arbete, ompyssling och kärlek till stället så kan det bli ett riktigt paradis.

Igår kväll när barnen nattades så tänkte jag på hur glada de hade varit hela dagen och precis när jag tänkte det så säger Jakob: "Mamma, jag känner mig såååå glad"!

Hur är det man säger "Borta bra men hemma bäst"!

lördag 31 maj 2014

Bilder från besöket på Intact school i Trichy

Tidigare i våras var jag och besökte en skola för barn med funktionshinder i staden Trichy, ca en timmes flygresa från Chennai. Ett härligt besök som gav mig många intryck och tankar. som jag skrev då ville jag avvakta skolans godkännande innan jag publicerade några bilder. Nu har skolans ledning sagt ja till att jag publicerar blider på skolan och även på några av barnen.


Fick besöka ridterapiverksamheten. Till vänster är en sjukgymnast som enbart jobbar med ridterapin på Intact school. Till höger en svensk hästvan volontär. Ridterapin söker nästan alltid volontärer så är det 
någon som är sugen kan ni finna mer information på www.intactsvanner.com.

Här sov jag i ett av gästrummen.

Några av barnen på skolan är glada över att få visa upp sina konster inför kameran!



Bilder från Möjligheternas land där de lite äldre pojkarna kan få en form av arbetsträning i att tillsammans sköta ett jordbruk. Målsättningen är inte att enbart lära sig jordbruka utan via arbetet tränar dom sig i många olika förmågor som kan vara viktiga i att klara det dagliga livet.



På bilden ser ni Thomas Ebenezer som är grundaren till skolan och den som fortfarande idag är direktör. Eldsjäl som utifrån sitt kall ägnar sitt liv åt denna verksamhet. Imponerande!

En lekstuga som byggts av en man från min hemstad. Inte utan att jag känner mig lite stolt över honom. Denna stuga har skänkt barnen mycket glädje!

En mycket stolt grindvakt som älskar sitt uppdrag att öppna och stänga grinden.

Utsikt över skolgården.

Skolans pool! Träningen i poolen leds av en sjukgymnast. 

Några i personalen tar en välförtjänst paus!I bakgrunden syns några av de äldre flickorna som hjälper till med sysslorna. Alla har olika uppgifter och hjälper till i de dagliga sysslorna efter sin förmåga. 

Skulle gärna åka tillbaka igen! Finns mycket en arbetsterapeut skulle kunna arbeta med på denna skola. Personalen är öppen och engagerad och skolan har alla möjligheter att utvecklas!

Sommarlov!

Nu har barnen gjort sista dagen i skolan för detta läsår och nu har dom fått sommarlov! Igår var en hemsk dag med massor med tårar. Usch och fy för att säga adjö, jag kommer aldrig att lära mig göra detta på ett samlat sätt utan tårar. Lärare och föräldrar grät om varandra och barnen såg alldeles förskräckta ut. Men nu är det gjort och förutom att jag idag känner mig känslomässigt helt slut så kan vi nu börja njuta av sommarlovet och börja fokusera tanken på allt positivt som väntar hemma i Sverige. Nu är det bara en natt kvar här i Indien för i morgon kväll bär det av till flygplatsen. Barnen är uppspelta och förväntansfulla inför resan. De ser fram emot många saker som att träffa kompisar, mor- och farföräldrar och kusiner. De längtar också efter att leka i trädgården, skogen och att gå till lekparken ( och badhuset förstås :). Vi ser alla fram emot lite kallare luft då vi nu flyter bort här. Med 40 grader på dagarna (och en upplevelsetemperatur med luftfuktighet inräknad på drygt 50 grader) så ska det bli underbart med svensk försommar.

Efter skolavslutningen åkte vi sedan till Fishermens cove som är ett härligt resort. Vi bodde en natt i en liten stuga precis nere vid stranden. Underbart avslut på tiden här i Indien. Bad i poolen och lek på stranden. God mat på strandrestaurangen på kvällen satte pricken över i.

Nu ska jag och barnen bara klara eldprovet att göra flygresan hem till Sverige på egen hand. Men det ska nog gå bra. Barnen är ju ganska så resvana nu för tiden efter att ha gjort ett flertal långa flygresor. Det värsta klarar vi av redan här i Chennai då vi ska vänta på flyget till kl 01.50 på natten....det brukar inte vara så pigga barn på slutet av den väntetiden. Men nu är det sista långflygningen på länge och sedan får vi njuta av ett långt sommarlov och av den vackra sommaren i Sverige! Inte minst längtar jag också till kaffet som jag saknar, en mycket speciell smak av HEMMA!

Nu har vi flyttat ut huset, många kartonger blev det...exakt 112 stycken!



Last dinner with the neighbours! Thankyou for all, company, food, laughs, dancing and everything else! 
I will miss you all!!!

We are friends forever! See you later!


Last play in the schools playground!


In the morning we had to say goodbye to Jakobs class. It has been a wonderful schoolyear with great teacher and friends! Thank you!!! My heart was in tears but I managed to hold my tears back during this hour.....



...but later we went into Astrids classroom to say goodbye and by this time I could not hold my tears back. It had been to many goodbyes already, and I cried and cried and cried and my kids looked at me as I was in some ways a little crazy. Bur they have to get used in having a mom that easily comes into tears. This was a very emotional moment and many of us dropped some tears. But sometimes it just feels good and even in Astrids class the schoolyear has been great. A very good class and teachers! I will miss The Penguins!






Fishermens cove, a nice place to spend the last weekend!





Nu ser jag fram emot att få komma hem till Sverige och att få lite tid att under sommaren smälta alla intryck och upplevelser vi har varit med om. Jag ska verkligen njuta och tänk vad rik jag är som har fått vara med om allt detta och fått så många nya vänner över hela världen!


torsdag 29 maj 2014

Äventyret lider mot sitt slut....

Nu är det endast fyra dagar kvar på detta äventyr. Om bara fyra dygn så landar jag och barnen om några timmar på Arlanda flygplats. Helt otroligt...minns så väl hur vi nyligen satt i taxin från Ludvika och var på väg mot Arlanda för att börja vår resa. Det var i augusti 2012. När jag ser tillbaka på bilder så är det två ganska små barn jag ser. Särskilt kaxig lände jag mig inte heller och jag måste erkänna att jag tvivlade på om detta äventyr verkligen var helt klokt att göra med två så pass små barn i familjen. Men med facit i hand så känns det som att vi gjorde helt rätt. Det blev en resa som gett oss många nya vänner över hela världen. Vi har fått perspektiv på vår tillvaro och blivit mer tacksamma över att vi har varandra och över den miljö vi faktiskt är priviligierade att få återvända till. Massor av upplevelser har vi med oss i våra minnen och det kommer att ta en tid att smälta allt vi varit med om. Att varav en så totalt annorlunda kultur har varit spännande, energikrävande, härligt, fruktansvärt, glädjefyllt, sorgligt men framförallt utvecklande. Barnen har fått en bra värdegrund inför framtiden i att ha förståelse för andra kulturer. Med vänner från hela världen,  alla hudfärger, från alla religioner, har givit dom en förståelse och nyfikenhet inför världens alla länder och befolkning. Att vi alla är lika mycket värda är en självklarhet. De är också sugna på att resa mer och listan över länder att vilja besöka är lång.

Sista dagarna har vi ägnat åt att flytta ur huset. Mycket grejer hade vi samlat på oss under dessa två år. Vi har sålt och gett bort massor med grejer men ändå blev det två lastbilar som rullade iväg från gatan med vårt bohag. I och för sig så var det ganska mycket luft i kartongerna när de lastade. Enbart Astrids lilla cykel blev en jättekartong efter packningen...:) Men nu längtar jag tills grejerna kommer hem till Sverige. De borde vara framme i början av augusti. Ska bli så roligt att packa upp och få fram alla minnen vi har härifrån.

I tisdags hade barnen sin sista dansklass. Dansen med Mr Leo är något både barnen och jag kommer att sakna. Det har varit fyllt med så mycket glädje. Får se om vi kan hitta nya dansklasser åt barnen om de nu vill fortsätta i Sverige. Efter dansen hade vi middag tillsammans med våra grannar. Barnen och lekte och busade och det var med tårar i ögonen vi sa hejdå på kvällen....

Nu bor vi på Westin hotell i Chennai. Barnen har efter idag bara en halvdag kvar i skolan. Sedan blir det till att lämna in alla ID-kort och få barnens sista betyg/omdömen och sedan säga tack och hej även till amerikanska skolan. Måste säga att det kommer att kännas tomt. Alla vänner, lärare och kompisar till barnen som vi varje dag träffar. Så mycket glädje och trygghet skolan har varit för barnen. De har lärt sig massor under dessa två år och utvecklats som individer. Nu känner dom sig lite nervösa inför att återigen börja skola/dagis i Sverige. Men jag är säker på att det kommer att bli toppen bara de väl kommer igång.

Igår hade ettorna sitt "End of the year party". Med tanke på värmen så blev det ett poolparty halva tiden och sedan efter fikat så var det några få uteaktiviteter som vattenstafett och stafett med vattenballonger. I denna värme gör det ju inte så mycket om man blir lite blöt.

Denna vecka har ju som ni förstår varit en känslomässig berg- och dalbana. Så många avsked! Tårarna rinner samtidigt som skratten åt alla minnen är många. Men nu längtar jag också i massor efter att komma hem. Framför allt längtar jag till familj och vänner men också till tystnad och doften av svensk sommar. Ska bli underbart att gå promenader, cykla och få ta bilen och köra själv. Kunna gå på café' eller restaurang och inte behöva fundera på vad jag vågar äta utan att riskera magsjuka. Att åka till Ica och handla där jag vet var sakerna ligger och jag känner igen och vet hur man tillagar en majoritet av varorna. Kunna ta med barnen ut i skogen , lekparken eller badparken. Vi ska träna barnen i trafiken. Här har vi ju missat mycket av det då det är omöjligt att promenera eller cykla i trafiken med barnen. Trafiken, icke-existerande trottoarer, öppna brunnar, elledningar på marken, viltspringande hundar är några av farorna vi möter utomhus på vägarna här. Som vuxen kan vi nu gå litegrann men med barnen är det alldeles för farligt.  Andra saker jag längtar efter är kaffet, sillen, chokladen, lakritsen,


söndag 18 maj 2014

Indiens baksida

Som jag har skrivit förut så är inte livet här i Indien alltid så enkelt att känslomässigt hantera. Igår var en sådan dag som man känner att man är riktigt påverkad psykiskt när man gick till sängs. I början av vistelsen här så kändes det också ofta jobbigt när man gick till sängs på kvällen. Sedan har man väl med tiden kanske blivit lite avtrubbad och  skapat en psykologisk mur runt sig för att över huvud taget orka se allt elände varje dag. Överallt ser man tiggare, barn och vuxna som står efter gatorna, utanför restauranger, i bilkorsningar mitt i den kaotiska trafiken, allt för att försöka tigga pengar. Ofta i trasiga kläder, utan skor med bebisar på armen. De vuxna är ofta funktionshindrade på något sätt. Vanligt är det att en arm eller ben är amputerat. När man åker efter vägarna så finns det små tält eller halmhyddor efter vägarna där det bor massor med människor. Ofta saknar barnen kläder på kroppen. De sanitära behoven sköts efter vägkanten. Ett liv som på något sätt accepteras här i Indien. I alla fall pratas det inte särskilt mycket i media om hur verkligheten ser ut för en stor andel indiska familjer. Kastsystemet lever kvar i praktiken även om det teoretiskt har förkastats. Du förväntas leva ditt liv efter de förutsättningar du föds in i och vara nöjd i den verklighet och kast du nu har fötts i. Det gäller att leva gott och bra så att du får en bättre chans i ditt nästa liv.

Tiggeriet har i Indien tyvärr utvecklats till en industri där många människor far illa. Enligt berättelser så händer det t o m att barn och vuxna stympas för att få ett bättre resultat av tiggeriet. Om detta är sant, vilket jag är benägen att tro med tanke på den stora mängd personer man ser med detta handikapp på gatorna, så är ju detta helt förfärligt och oacceptabelt. En industri jag absolut inte vill vara delaktig i att stödja.  De barn och vuxna som utsätts får ju tyvärr inte själva behålla pengarna de lyckas samla ihop. Små barn drogas för att kunna hänga sovande i kvinnans famn under tiggeriet. Barn kidnappas för detta ändamål. Detta är ju inte enbart ett problem i Indien utan i många fattiga länder. Problemet som jag känner här i Indien som gör detta så extra svidande är att orättvisorna i detta land är så enorma. Gapet mellan rika och fattiga är så enormt. Många av de rika har så ofantligt med pengar så det når inga begränsningar. En hel del pengar finns i landet men orättvisorna i fördelningen blir så stora. Familjer lever på så små marginaler och många har ingenting. Barnen skickas ut på gatan för att tigga istället för att gå i skolan. Många barn får därför aldrig möjlighet till skolgång. Fruktansvärda barnöden som man tvingas att se varje dag. Medans möjligheterna för de rika är obegränsade till sjukvård, skola och omsorg så är möjligheterna för de fattiga i stort sätt noll. Inser hur glad jag är för det svenska välfärdssystemet som ju faktiskt gör att vi alla har möjligheter till vård när vi behöver. Barnen får oavsett social bakgrund samma möjlighet till skola o.s.v. Lägg därtill att vi alla kan få mat på bordet, tak över huvudet samt rent dricksvatten rakt in i våra bostäder vilket är något vi verkligen ska värdesätta. Även om vi ibland gnäller över våra skatter i Sverige så är det ju i grunden något väldigt bra. Vi hjälps alla åt för att alla ska ha drägliga levnadsförhållanden och få den hjälp som vi nödvändigt behöver.

Under vår tid här i Indien så har jag försökt att  leva efter mitt beslut att inte ge tiggare på gatorna pengar då jag inte vill att denna industri skall vara lönsam. Barn och vuxna får ej utsättas för våld och övergrepp för att tvingas ut på gatan att tigga. Det får heller inte vara mer lönsamt att skicka ut barnen på gatan och tigga istället för att skicka barnen till skolan. Men ibland har inte heller jag kunnat motstå frestelsen att ge pengar då hjärtat blöder för dessa människor. Igår var en sådan dag... Vi kom ut från en restaurang och skulle gå ca 100 meter efter gatan till en annan affär. Utanför står en grupp barn som säljer tidningar, klistermärken m.m. Trasiga kläder och ingen av barnen har skor på fötterna och jag kan bara föreställa mig hur många sår de måste ha under fotsulorna. På gatan ligger massor av skräp och vassa föremål. Gatan är allt annat än hel och det är en mindre konst att ta sig fram gående utan att göra illa fötterna trots skor. Kläderna är smutsiga och i deras blickar ser jag en desperation. Jag bestämmer mig för att köpa några tidningar av barnen. Men jag ångrade mig sedan när det redan var för sent. De nöjde sig ju inte med tidningarna utan ville ju att vi skulle köpa mer och mer och mer. De började dra i våra saker. David försökte säga åt dem bestämt att sluta och vi började försöka gå därifrån. men de gav sig inte utan följde efter och försökte blockera vägen. Våra barn grät då de var rädda samtidigt som de tyckte att mamma och pappa var världens dummaste som inte gav barnen mer pengar. Men jag hade redan gått över min gräns och ville nu markera att det var nog. Till slut i en ren frustration hör jag mig själv börja skrika åt de indiska barnen att nu får det väl vara slut på tiggandet och att de skulle ge sig iväg. Direkt efter fylls jag av ett illamående. Vem är jag som står här och skriker åt dessa barn. Det är ju absolut inte deras fel att de står här framför mig och desperation försöker få mina pengar. Jag som i deras ögon har allt och har absolut ingen nöd på varken mat, kläder eller något annat livsnödvändigt. Visst hade jag kunnat ge bort alla mina pengar i stunden, men till vem? Hade barnen fått använda pengarna till att äta sig mätta på kvällen eller hade pengarna sedan tagits ifrån dem och använts av någon som bara utnyttjar barnen för egen vinning. Kanske tvingas de bara ut nästa dag igen och då förväntar sig mannen/kvinnan en ännu större förtjänst. Efter jag avslutat mitt skrikande så tittar jag barnen i ögonen och de blickar jag möter sitter fortfarande som en tydlig minnesbild i mitt huvud. Jag var rädd för att jag skulle ha gjort barnen rädda eller ledsna men istället möter jag bara blickar som är totalt tomma. Som om de har övat sig i att bara stänga av alla känslor när de utsätts för något som är obehagligt. Mitt utbrott var antagligen ingenting i deras värld som nog är många gånger tuffare än vad jag kan föreställa mig. Mina barn gråter när vi går därifrån. För hundrade gången försöker jag trevande förklara varför jag agerat som jag gjort. Jag tvingas beskriva en mycket mörk och grym värld för mina barn som jag önskar inte existerade. De har tidigt i livet fått förstå att orättvisan är stor i världen och att det finns onda krafter i samhället. Samtidigt försöker jag visa barnen att vi kan hjälpa på andra sätt. Vi försöker vara generösa till organiserade hjälporganisationer och barnen får alltid lägga pengar i insamlingsbössor. Våra besök på barnhemmen och insamlingar på skolan är barnen också delaktiga vid men jag håller med barnen i att det ibland kan kännas hopplöst. Önskar att man kunde göra så oändligt mycket mer, men vet inte riktigt var jag ska börja....

Detta med att ha en hemhjälp var också något som för mig kändes främmande från början. Kändes som att det var något förnedrande för kvinnan som skulle jobba för mig medan jag ändå har all tid i världen. Nu i efterhand kan jag konstatera att detta har varit en stor hjälp för denna kvinna. Hon fick en chans att få in en fot i arbetslivet vilket inte är så lätt i detta land när du saknar kunskaper i att läsa och skriva. Nu har hon skaffat sig ett par års arbetslivserfarenhet. Hon har lärt sig lite engelska vilket ger henne en ökad attraktionskraft på arbetsmarknaden. Familjen har nu två inkomster vilket har gjort att de har haft råd att skaffa sig en något bättre bostad. Hon har fått ett heltidsjobb även efter det att vi åker härifrån hos några andra svenska gäster och då kommer hon att samla ytterligare erfarenhet vilket gör att familjens framtid ser ljusare ut. I Indien är denna typ av jobb nödvändiga. En förhoppning är ju också att deras löner ska höjas med tiden. Idag betalar vi en lön till vår hemhjälp som jag i det närmaste betraktar som en "slavlön". Trots detta får jag varje vecka motivera inför andra hur vi kan betala en så pass "hög" lön....och då är det inga fattiga som talar.....en diskussion som jag välkomnar och gärna kan diskutera. Kanske kan någon väckas upp lite till verkligheten....

Hård kritik mot "världens största demokrati" men de har helt klart en bit kvar innan FN-konventionen om mänskliga rättigheter och barnkonventionen har uppnåtts....

Bilderna nedan är inga jag själv har fotograferat. Vill bara visa vanliga syner vi möts av från gatan...


         

fredag 16 maj 2014

Astrids "End of the year party"

Igår var det dags för Preschool 4+ att ha sin avslutningsfest. Med endast två veckor kvar av terminen så tjuvstartade vi firandet då många reser till sina hemländer lite i förväg. Med 40-gradig värme i skuggan på dagarna så har jag full förståelse att man vill fly iväg.
Astrids klass hade sin avslutningsshow som de har övat, övat och övat på. De uppträdde med en musikal "The little red riding hood". Alla flickor fick vara Rödluvan och alla pojkar var vargar. De var sååååå söta!!! Sångtexterna kunde de bra och de klämtade i ordentligt när det var dags att sjunga.
Sedan åt vi en gemensam lunch. Alla familjer bidrog med en maträtt från sitt hemland och det blev en härlig buffé. Vi hade så klart "swedish meatballs" och lingonsylt vilket ju många hade smakat på IKEA runt om i världen. Sedan bjöds vi på Fish & Chips, crepes, paj, sushi, gulashsoppa, fransk chokladkaka m.m, m.m. Vi smaskade och åt så magen stod i fyra hörn. Trevligt!

Vår alldeles egna Rödluva!!



Efter uppträdande smakar det gott med lunch!

Som jag skrev i början är det nu VARMT! Solen gassar och det är nästan 40 grader på dagarna i skuggan. Det blir inte mycket utomhuslek dessa dagar som är kvar till skolavslutningen. Inte heller svalkar poolen lika skönt längre då den också känns badkarsvarm. Indierna har tagit fram sina paraplyn som här används mer som skydd för sol än mot regn. I regnperioderna så hjälper ändå inte paraplyerna så bra då regnet kommer i alla riktningar :). Själv har jag precis varit och dansat Zumba i en timme och jag vill lova att det var varmt även i gymmet. Med luftkonditioneringens hjälp fick vi kanske ner temperaturen i 35 grader men det var SVETTIGT!!! Jag ska aldrig klaga på gymmets luftkonditionering där hemma i Sverige nå mer....
Idag är det fredag och denna helg blir den sista vi bor i huset för nästa lördag flyttar vi till hotell....

måndag 12 maj 2014

Flytten har börjat!

OOOOPS, vad hände med tiden.....? För två år sedan höll vi på och planerade för att flytta hit och nu är vi snart på väg hem! Vi har nu på allvar börjat packa ihop våra saker. En del möbler är sålda och huset börjar kännas lite tomt. Vi har börjat sortera alla saker i olika högar, båtfrakt, ta med på flyget, sälja, bortskänkes m.m. Hjälp vad grejer man kan lyckas samla på sig bara för två år. Man inser vad mycket saker man behöver i ett hem för att få det att fungera lite normalt. Hemma i Sverige reflekterar man inte så mycket över alla saker då dessa bara finns där, men när man ska bygga upp ett helt nytt hem från absoluta början så inser man vad mycket saker det blir. Nu vill jag verkligen göra en ordentlig utrensning av sakerna så att inte allt dimper ner i garaget hemma i Sverige i augusti när containern beräknas nå fram till oss. Det är ju inte så att vi har så jättemycket plats över i huset där hemma direkt.

Nu har också avskeden börjat. Vissa tjuvstartar och reser redan den här veckan till sina hemländer för att börja sin sommarledighet. Känslorna åker berg- och dalbana och ni som känner mig vet ju att jag är ganska så sentimental och avsked tillhör inte min starka sida. Usch och fy, detta kommer att bli jobbiga tre veckor innan det är dags för mig och barnen att flyga hem. Många tårar samtidigt som jag nu också längtar hem så förskräckligt. Nu vill jag komma igång med livet där hemma och jag längtar också att komma ifrån röran i det här huset och slippa att krångel med strömavbrott, AC som inte fungerar, vattenläckor och vattenbrist m.m. Samtidigt ska vi ju nu säga hejdå till detta livet som ju varit vår vardag i två år. Vi har ju haft förmånen att ha två världar att existera i parallellt. Nu försvinner en värld vilket ju känns mycket märkligt. Vi ska skiljas från många vänner som vi inte vet säkert om vi kommer att träffa igen. En underbar tid har det varit på många sätt och vis samtidigt som frustrationen aldrig heller någonsin har varit så stor under så lång tid. En nyttig erfarenhet som verkligen gett oss perspektiv över våra små vardagsbekymmer vi normalt tampas med. Vårt tålamod har prövats och jag kan känna och även se hos övriga familjemedlemmar att vi alla har vuxit som människor. Vi har utvecklat ett mod för nya saker och äventyr och utvecklat en större öppenhet och  nyfikenhet gentemot andra kulturer. Samtidigt har vi lärt känna varandra på ett sätt som jag är väldigt glad över. Vi har haft mer tid för varandra jämfört med vad vi normalt har i Sverige. Framförallt första året var vi ju också väldigt hänvisade till varandra innan vi hann bygga upp ett nytt socialt nätverk, innan barnen lärde sig prata engelska och kunde leka mer obehindrat med kompisar m.m. Det gav tid att upptäcka nya sidor hos varandra och vi har fått se de gladaste och mörkaste personlighetssidorna. Familjebanden har blivit starkare och jag känner mig privilegierad att ha fått gjort denna resa tillsammans med hela familjen. En viss stolthet känner jag också....tänk att vi gjorde det! Att vi vågade!!!

Förra sommaren drabbades ju familjen också av allvarlig sjukdom. Inte ett önskeläge att befinna sig i Indien när något sådant sker. Tack och lov för allt stöd vi fick från alla där hemma och av vännerna här. Tack och lov för att vi fick uppmuntran att resa hem trots strul med försäkringsbolag som inte kunde garantera ersättning m.m. Med facit i hand och med vetskapen om hur jobbig Davids behandling skulle bli så hade vi aldrig orkat med att vara kvar här under den tiden. Antagligen skulle vi tvingats resa hem efter sommaren då våra mentala och fysiska krafter inte hade fixat att vara kvar. Nu mår David bra igen och familjen har återhämtat sig och vi känner oss lyckligare än någonsin. Även denna sjukdomstid har gjort att vi reflekterat mycket över vårt liv. Det är lätt att säga att man ska leva i nuet, inte skjuta upp saker på framtiden, njuta i stunden m.m. men efter dessa erfarenheter så känner jag det djupare inne i hjärtat. Vi ska alla ta vara på möjligheterna som dyker upp i vår väg för ingen vet om vi kommer att få en andra chans. Förutsättningarna kan ändras över en sekund.

Barnen börjar också förbereda sig inför hemresan. Jakob har tillsammans med några kamrater fått tid att samtala med skolans kurator för att förbereda sig inför flytten. Där får de möjlighet att diskutera sina förväntningar och orosmoment inför hemresan. Så klart funderar de mycket över hur det ska bli. Kommer de att hitta nya kompisar, finna tillbaks till de gamla kompisarna. De ska börja ny skola och med nytt skolsystem där rutiner och undervisningsmetoder troligtvis är annorlunda. I Astrids klass ska vi denna vecka ha "End of the year party" då sedan många av hennes klasskamrater reser hem tidigare. Mina förväntningar på denna sommar i Sverige är att vi nog får räkna med en något turbulent tid med lite stressymptom på barnen och snabba humörsvängningar. Så såg ju den första tiden ut här och även till viss del även förra sommaren så nu har jag inga större förväntningar på familjefrid denna sommar. Vi får ta det som det kommer och vi har inte planerat för några större semesterplaner. Rest har vi gjort så vi är nöjda och nu längtar jag bara efter att sitta i en lugn och TYST trädgård och njuta av en kopp kaffe (helt sjukt vad man kan längta efter sitt standardkaffe "Classic mellanrost"....mmmmm). Lite målningsarbeten, gräsklippning, att känna doften av nytvättade kläder som hängt ute på tork ser jag också fram emot och jag ska bara NJUTA! Lyxigt är det ju också att jag får tillbringa hela sommaren tillsammans med barnen. Kanske sista sommaren vi kan ha ett sånt här långt sommarlov tillsammans och denna sommar behöver vi nog verkligen tid att tillsammans sakta men säkert komma tillbaks in i den svenska vardagen. När det känns jobbigt och saknaden efter Indien blir för stor kan vi kramas och skratta och gråta tillsammans. Tyvärr kommer ju inte David att kunna vara med oss i Sverige mer än några veckor då han fortfarande har någon månad kvar på kontraktet men det är tur att vi har Skype. I slutet av sommaren är det sedan dags för inskolning på dagis och för Jakob är det dags att börja första klass igen, men nu i svensk skola. Spännande, även om barnen just nu inte helst vill tänka på detta. De önskar nog mest att de kunde få flytta med skolan härifrån till Sverige då de har mycket av tryggheten i skolan och kamraterna. Men jag vet ju att detta kommer att lösa sig på ett alldeles utmärkt sätt när det väl är dags och när de kommer igång. För mig väntar återgång till arbetet och jag kan verkligen säga att jag ser fram emot detta. Inser hur mycket arbetet betyder för mig på många olika sätt. Jag älskar mitt jobb och det ska bli underbart att få komma igång igen!

 Två år känns ju på ett sätt inte så länge men om man ser procentuellt hur länge barnen har levt här i Indien så inser man ju att för dom är det ju en jättelång tid. Astrid har ju levt 40 % av livet här och Jakob 30 %. Minnesbilderna från vardagen i Sverige är ju också ganska bleka. När vi sedan har varit hemma så har det ju varit lite av semesterkänsla för barnen. Vi reste hit med blöjbarn och i packningen hade vi både nappar och välling. Nu reser vi hem med blöjfria barn som har tomma tandgluggar i munnarna. Välling och nappar är ett minne blott. En dotter som bryter på amerikanska och växlar mellan engelska och svenska i samma mening. En son som numera är streetdansare och som är expert på indiska huvudnickningar och som pratar flytande engelska. Två riktiga vattendjur som när man frågar dom om vad de helst av allt vill göra hemma i Sverige i sommar så är det att gå till badhuset.....som om vi inte badat nog!

Den här veckan har vi firat mors dag i Indien. Härligt att få fira denna dag två gånger i samma månad. Astrids klass hade ordnat en fest för alla mammor med sång och musikuppträdanden, egentillverkade smycken i present, fika, lekar m.m. Jättetrevligt var det och vi kände oss så uppvaktade av våra små juveler. Underbart!



Jag har även fått lära mig att laga lite japansk mat denna vecka liksom lite ungersk bakning. Trevligt och gott!





Varje vecka har Jakob en läxa då han ska klura ut någonting han vill lära sig. Sedan ska han komma på hur han ska gå tillväga för att sedan skriva en liten rapport om detta och redovisa i klassen. Vi har lärt oss lite olika saker, nu kan vi mer om bl a: dinosauriefossiler, fåglar, hur man bakar chocolate cip cookies och senaste projektet var att lära sig hur man gör kycklinggryta, en blivande mästerkock?

Igår var vi på Park Hyatt och åte en trevlig och lååååång (ca 5 timmar) avskedsbrunch. Jättetrevligt och jag kommer verkligen att sakna alla! Men jag vill samtidigt lyckönska alla nyanlända familjer och jag vet att ni kommer att ha en fantastisk tid framför er här i Chennai! Allt gott och vi ses!