Nu är vi åter tillbaka i värmen och kaoset i Chennai! Vilka härliga veckor det var i Sverige! Helt underbart! Insåg när jag var hemma vilket rikt liv jag lever med alla underbara vänner jag har omkring mig. Önskar jag kunde ta med er alla hit, saknaden efter er alla är stor.
Under veckorna i Sverige hann vi med skidåkning, skridskoåkning och många härliga dagar att umgås med vänner. Tyvärr hann vi inte med att hälsa på alla vi önskade men som tur är så kommer det en sommar också och då har vi lite fler veckor i Sverige.
Nu är vi i alla fall här igen. Vardagen har åter börjat rulla på. Mina föräldrar har varit med oss här de första två veckorna vilket var fantastiskt roligt. Jag hoppas att de upplevde resan som positiv även om de var lätt chockade över samhället vi lever i. Det är ju inte på nåt sätt likt vår hemstad....
Måste säga att de var tuffa i alla fall att våga prova både den indiska maten och att åka rickshaw. Även om svettdropparna syntes i pannan vid båda dessa upplevelserna. Barnen var förstås superlyckliga över att mormor och morfar var med oss här och resan tillbaka gick ju självklart mycket lättare. Astrid har på eftermiddagarna fått massor av tid för lek med mormor och morfar. Hon är nu lite fundersam över vart "dockans pappa" har tagit vägen ( morfar:nu vet du vilken lek som gäller i sommar....!) Men tyvärr går tiden fort och nu är de tillbaka i vintern hemma i Sverige.
Erkännas ska att det nu till en början känns lite jobbigt att vara tillbaka. Mycket energi går åt till att åter vänja sig vid detta röriga, smutsiga och osjälvständiga liv vi lever här. Hemlängtan suger ibland i magen. Men jag vet att det gick över efter några veckor i höstas så säkert blir det samma sak nu. Jag ska bara finna tillbaks till de vardagsrutiner jag byggde upp under hösten och försöka börja fokusera tanken på de positiva saker jag faktiskt har här och på allt spännande jag får vara med om.
Barnen verkar i alla fall nöjda med livet även om det märks även på dom att de är lite tröttare än vanligt. Inte är det konstigt med tanke på den utmaning som varje dag möter dom i skolan. Efter skolan blir det ofta kompislek trots att energin inte alltid räcker till. Ibland måste vi tyvärr tacka nej för att ge barnen möjlighet till lite vila. Som Jakob uttryckte det i morse "min hjärna blir bara såååå trött av all denna engelskan". Skolan funkar bra och de har redan hunnit med en sports day. En halvdag med massor av olika utomhusaktiviteter. Det var jättekul att vara med på skolan och heja på barnen. Denna vecka ska båda på utflykt till djurpark. Det ser dom fram emot.
Ett slags skriftligt betyg har barnen också fått. Kändes lite märkligt när barnen är så små men hjärtat blev ändå varmt när jag fick läsa fröknarnas kommentarer. Båda två pratar nu mycket positivt om sina skoldagar och är ivriga på att öva på det dom har lärt sig under dagarna. Jakob har nu börjat läsa så smått och älskar matte och siffror. Astrid övar på färger och att måla och klippa samt på olika geometriska former. Har även börjat träna lite på bokstäverna i hennes namn.
Jag som var så orolig för hur barnen skulle reagera på att komma hit igen. Med facit i hand är det bara att konstatera att det nog är vi vuxna som har det jobbigast med känslorna.
Nu är det dags att åka och hämta Jakob på skolan så jag skriver mer en annan dag.
Under veckorna i Sverige hann vi med skidåkning, skridskoåkning och många härliga dagar att umgås med vänner. Tyvärr hann vi inte med att hälsa på alla vi önskade men som tur är så kommer det en sommar också och då har vi lite fler veckor i Sverige.
Nu är vi i alla fall här igen. Vardagen har åter börjat rulla på. Mina föräldrar har varit med oss här de första två veckorna vilket var fantastiskt roligt. Jag hoppas att de upplevde resan som positiv även om de var lätt chockade över samhället vi lever i. Det är ju inte på nåt sätt likt vår hemstad....
Måste säga att de var tuffa i alla fall att våga prova både den indiska maten och att åka rickshaw. Även om svettdropparna syntes i pannan vid båda dessa upplevelserna. Barnen var förstås superlyckliga över att mormor och morfar var med oss här och resan tillbaka gick ju självklart mycket lättare. Astrid har på eftermiddagarna fått massor av tid för lek med mormor och morfar. Hon är nu lite fundersam över vart "dockans pappa" har tagit vägen ( morfar:nu vet du vilken lek som gäller i sommar....!) Men tyvärr går tiden fort och nu är de tillbaka i vintern hemma i Sverige.
Erkännas ska att det nu till en början känns lite jobbigt att vara tillbaka. Mycket energi går åt till att åter vänja sig vid detta röriga, smutsiga och osjälvständiga liv vi lever här. Hemlängtan suger ibland i magen. Men jag vet att det gick över efter några veckor i höstas så säkert blir det samma sak nu. Jag ska bara finna tillbaks till de vardagsrutiner jag byggde upp under hösten och försöka börja fokusera tanken på de positiva saker jag faktiskt har här och på allt spännande jag får vara med om.
Barnen verkar i alla fall nöjda med livet även om det märks även på dom att de är lite tröttare än vanligt. Inte är det konstigt med tanke på den utmaning som varje dag möter dom i skolan. Efter skolan blir det ofta kompislek trots att energin inte alltid räcker till. Ibland måste vi tyvärr tacka nej för att ge barnen möjlighet till lite vila. Som Jakob uttryckte det i morse "min hjärna blir bara såååå trött av all denna engelskan". Skolan funkar bra och de har redan hunnit med en sports day. En halvdag med massor av olika utomhusaktiviteter. Det var jättekul att vara med på skolan och heja på barnen. Denna vecka ska båda på utflykt till djurpark. Det ser dom fram emot.
Ett slags skriftligt betyg har barnen också fått. Kändes lite märkligt när barnen är så små men hjärtat blev ändå varmt när jag fick läsa fröknarnas kommentarer. Båda två pratar nu mycket positivt om sina skoldagar och är ivriga på att öva på det dom har lärt sig under dagarna. Jakob har nu börjat läsa så smått och älskar matte och siffror. Astrid övar på färger och att måla och klippa samt på olika geometriska former. Har även börjat träna lite på bokstäverna i hennes namn.
Jag som var så orolig för hur barnen skulle reagera på att komma hit igen. Med facit i hand är det bara att konstatera att det nog är vi vuxna som har det jobbigast med känslorna.
Nu är det dags att åka och hämta Jakob på skolan så jag skriver mer en annan dag.
