Mina tuffingar till barn

Jag kan inte sluta att skryta om mina barn för jag blir så varm i hjärtat när jag tänker på vilken mental resa de har gjort under de här första åtta månaderna i Indien. Trots allt var det ju barnen som jag oroade mig mest för inför flytten.

Astrid som knappt vågade kommunicera (vare sig med ord eller kroppsspråk) med andra vuxna här i skolan och undvek kontakt med andra barn första tiden vi kom hit pratar nu glatt om sina kompisar i skolan. Fröken berättade på utvecklingssamtalet förra veckan att Astrid nu har börjat prata mycket engelska i klassen och deltar nu mycket aktivt i lekarna. Hon vill också gärna att kompisarna ska komma hem till henne efter skolan. Hon älskar att sjunga och dansa och bjuder gärna på ett uppträdande både med engelsk eller indisk barnsång. När vi får besök här hemma så tar hon för sig och är knappt det minsta blyg. Så härligt att se henne, hon har vuxit jättemycket bara efter jul. "Läxor" har hon varje dag (i varje fall låtsasläxor) för man vill ju inte vara sämre än storebrorsan.

Jakob har fått ett nytt betyg. För honom går det också strålande i skolan. Han har utvecklats inom samtliga ämnen och hans fröken tycker att han är en mycket intelligent pojke med stora resurser. Hon tycker att han bidrar med mycket positivt i klassen. Trots det är han fortfarande lite ledsen precis när vi säger hejdå på morgonen. Han säger att han är lite nervös. Men enligt fröken går ledsenheten över efter en minut och sedan är det en strålande glad kille resten av dagen och det är också så han ser ut när jag hämtar honom så det är nog ingen fara på taket. Jakob kan nu prata ganska obehindrad engelska med sina kamrater och med sin fröken. Även om han inte kan alla ord så hittar han oftast andra ord att uttrycka sig med. Han kan läsa lättare engelska böcker och räknar plus och minus utan någon större svårighet. Hans iver att lära sig vet inga gränser. Jag undrar var ifrån dessa gener kom.....känner inte igen mig riktigt :) Han har i vilket fall på sex månader med god marginal klarat nivåkraven för Kindergarten och kan nu till hösten få börja grade 1. As Ms Dina said: "Keep up the good work Jakob". Men mamman och pappan säger också: "Se också till att njuta av livet och ta inte skolan ännu på alltför stort allvar...du får en andra omgång i Sverige när du kommer hem".

Mangotider och kobesök

Nu är det mangosäsong! Så gott! T o m min man som i Sverige inte är så förtjust i mango börjar verkligen gilla frukten. Det finns massa olika sorter och på fruktmarknaderna och i affärerna ligger det berg med mango. Vi frossar ocvh själv äter jag nästan varje dag en hel mango...
Mango är att här att betrakta som jordgubbarna i Sverige, de finns bara under en kortare period.

Igår när David och barnen skulle till poolen så möttes de av den här synen utanför ytterdörren...

En av kvarterets kossor hade smitit förbi vakten och in på vår gata. På bilden står den alldeles utanför vår uppfart till dörren...

                                   

Sedan blev det poolbad. Vi har verkligen några vattendjur i familjen...

Vi har också invigt vår lilla trädsgårdsplätt i helgen. Det är nu för varmt för att sitta på takterassen så vi flyttade ner stolar och bord och igår blev det eftermiddagsfika i trädgården. Vi får hålla utkik efter ormar men inga i sikte igår i alla fall.

I fredags hade vi också besök från Sverige. En av våra vänner var här i Chennai på jobbresa och passade då på att komma förbi och hälsa på. Mycket uppskattat av oss alla, inte minst av barnen!

Värmen är nu påtaglig. Vi är alla ganska trötta och påverkade av värmen. Astrid fick jag hämta hem från skolan i förra veckan då hon hade 40 graders feber. Enligt doktorn en troligt reaktion för att under längre tid blivit utsatt för en värme hon inte är van. Efter ett par dagar inmohus och mycket vätska mådde hon bra igen. I helgen var det sedan min tur att ligga i sängen med feber. Undrar hur dessa veckor fram till sommarlovet kommer att bli då värmen ska stiga ytterligare. Vatten, vatten och vatten. Vi dricker så magarna kluckar...Jag säger bara tack och lov för vår AC i huset!!! Förhoppningsvis så anpassar sig väl våra kroppar sig till detta undan för undan. Det är som under vinterhalvåret i Sverige. Först fryser man massor vid -5 grader och sedan efter några veckor tycker man att det är rena vårvädret. Antagligen kommer vi att frysa en del i den svenska sommaren men just nu känns tanken på 15 grader och sommarregn underbar!

Äntligen regn!

Idag på morgonen så har det kommit en regnskur här i Chennai! En efterlängtad regnperiod är på väg.
Larmrapporter har kommit om att torkan i år varit tuff och att det i höstas inte regnade lika mycket som vanligt under monsunperioden. Snart är det dags för nästa monsunperiod. Dock brukar denna period under sommaren inte ge lika rikliga regnmängder här på östkusten. Istället är det nu västkusten som får de största mängderna.
Skönt är det i alla fall med lite regn och mulet väder. Lite åska är det också så mellan regnskurarna ska jag idag passa på att andas lite "frisk" luft.

Lite sjukdomar men sköna dagar

Många säger att man inte varit i Indien om man inte har haft lite magsjukor. Vi har ju förvånansvärt länge klarat våra magar men den här senaste veckan var det dags. Först blev jag sjuk, några dagar senare var det Astrids tur och nu i helgen Jakobs. Nu tror jag inte att det var någon  typisk matförgiftningsmagsjuka utan detta verkar mer vara en vanlig virusmagsjuka då vi insjuknade på rad. Men det kanske ändå får räknas...?

Jakob är hemma från skolan och vi inväntar att magen ska bli lite mer stabil. Men han är på gott humör och verkar njuta av ledigheten.
I helgen blev vi ju då hemma hela tiden p g a sjukdomarna. Först kände jag mig lite rastlös, men efter att sedan konstaterat att det är så här den här helgen kommer att vara, så njöt jag faktiskt riktigt av att "bara" vara hemma. Jag passade på att baka lite, både bullar och matbröd. Jag hann med att läsa lite. Tränade på löpbandet och körde lite styrketräning. Har målet att innan vi åker hem från Indien nästa sommar klara 30 armhävningar på tårna, precis som under handbollstiden. Just nu klarar jag 18 st så det är en bit kvar....
Efter träningen belönade jag mig med att ha en liten spastund i badrummet. Ansiktet fick en ansiktsmask och fötterna och håret fick sig lite omvårdnad. Lite nagellack på det och jag kände mig som ny....
Det bästa av allt var den upptäckt jag gjorde när jag kom ut från badet. Medan mamman hade tagit sig lite egentid så hade barnen helt spontant och på egen hand STÄDAT SINA RUM!!! Jag blev så glad när jag fick se dom. Dom var själva så nöjda och stolta och konstaterade att det enda dom nu behövde hjälp med var att bära dammsugaren uppför trappen sedan fixade dom allt själva. Dom hade samarbetat så bra och Jakob hade hjälpt Astrid när hon behövde sin storebrors hjälp. Stolt sa de: "Mamma, vi är faktiskt riktigt bra på att samarbeta och det betyder att man hjälps åt, det ordet har vi lärt oss hemma i Sverige på vårt dagis". Ett stort tack till fröknarna hemma i Sverige!!!

Sedan var det min tur att göra barnen glada. Potatismos, köttfärsbiffar med gräddsås och svensk lingonsylt. Vi åt och smaskade trots lite orolig mage hos Jakob och vi skrattade och hade trevligt. Jag tänkte för mig själv där jag satt att vad skulle jag ta mig till utan min familj. Barnen är helt fantastiska och de börjar bli så stora. Jag har ingen bebis kvar här hemma längre vilket Astrid är mycket noga med att påpeka OFTA. Nu är jag så här säger hon och håller upp fyra fingrar, "det är bara tummen som är neråt så nu är jag stor".

På natten till måndagen kom sedan pappan tillbaka hem från Sverige där han varit och jobbat en vecka. Det var en efterlängtad pappa som fick kramar på måndag morgon. Med sig hade han Astrids stora tygdocka från Sverige, så nu har hon fullt upp med att ta hand om den. "MIN pappa hade med sig MIN stora docka på flyget" konstaterar hon om och om igen och kramar dockan så hårt som det bara går.

Att flytta utomlands som expatriat

Innan vi flyttade till Indien fick vi gå på en endagsutbildning där vi pratade lite om landet, men även om hur vi som personer, relationen och våra barn kunde påverkas. När vi gick därifrån kände vi oss nog lite skrämda både jag och maken. Att statisktiken över skiljsmässor är så hög som ca 40 % ett år efter tillbakaflytt till hemlandet var information som jag just då tyckte var skrämmande och kanske lite onödig att få inför resan. Att barnen skulle anpassa sig ganska snabbt p g a sin låga ålder kändes dock lite tryggt. Men under första året skulle vi förstås räkna med att inte känna igen barnen riktigt. Kraftiga humörsvängningar och reaktioner för saker som vi inte riktigt förstod vad känslouttrycken kom ifrån hörde också till bilden. Nu åtta månader efter flytten hit är jag mycket tacksam över informationen. Annars hade jag nog klart funderat över om familjen skulle överleva påfrestningarna som det trots allt har varit. Inte heller är det bara barnen som haft kraftiga humörsvängningar och konstiga känslorekationer...
Kanske var Indien en lite väl tuff utmaning som första utlandsstationering då detta land på alla punkter är totalt olikt Sverige. Samtidigt när nu den värsta stormen har blåst över och livet här hemma börjar bli lite mer harmoniskt och lugnt så är jag ändå glad för att vi är just här. Indien som land ger mig många utamningar och upplevelser som jag annars inte har fått. Det är så otroligt nyttigt, både för vuxna och barn, att få perspektiv till sin egen vardag hemma i Sverige. Trots mina otaliga frustrationsmoment och deppstunder så börjar en viss kärlek växa fram till landet. Det vackra bakom de oftast slitna fasaderna börjar bli mer synligt. Allt det levande i kulturen, kaoset, den växlande naturen, maten, familjens starka betydelse, ett helt annat förhållningssätt till tiden, relgionen, gästfriheten m.m.

Här ett utdrag från det utbildningsmaterial vi fick innan flytten. Det är som att läsa om sig själv....

"Den första tiden i det nya landet, the "honey-moon" som den kallas, upplevs som spännande och exotisk. Så småningom börjar personens referensramar förskjutas och man upplever att det svenska sättet och den normala referensramen inte längre fungerar. Samtidigt börjar alla nya intryck hopa sig. Inlärningshastighteten är för hög. Det är denna period man kan råka ut för kulturchock. 

Denna rekation brukar inträffa någon gång mellan 3:e och 9:e månaden men kan också dröja. Det är under denna tid man börjar vårda allt svenskt och de svenska traditionerna blir viktiga. Sedan börjar man mer och mer identifiera sig med det nya landets kultur. 

Symtomen vid kulturkrock är desamma som vid negativ stress. Man blir trött, ibland blir man nästan apatisk, får koncentrationssvårigheter, börjar länga hem, börjar kanske vantrivas, och kan till och med känna sig milt deprimerad."

Jag kan nog känna igen mig i de flesta av dessa tillstånd även om jag tycker att livet börjar vända till det ljusare. Tröttheten hänger nog kvar fortfarande (att vi sedan varit sjuka i omgångar sedan några veckor gör inte det hela bättre). Stundvis kan jag också känna mig nedstämd, men mellan dessa stunder känner jag mig också lycklig, glad och full av energi. Känslorna åker liksom i en häftig berg- och dalbana.

Några individuella faktorer som underlättar en utlandsflytt nämns också i vårt utbildningsmaterial och dessa faktorer är något jag verkligen ser kommer att utvecklas och tränas under vistelsen här och som nog är nödvändiga för att livet ska fungera i ett land som är så annorlunda. Dessa faktorer är:
"starkt självförtroende, goda familjerelationer, socialt utåtriktad, förmåga att lyssna och se möjligheter, öppen för olikheter, improvisationsförmåga, humor, tolerans, empati, nyfikenhet samt en förmåga att hantera stress "copingförmåga".

Nu är man ju inte någon supermänniska så vissa av dessa faktorer behöver sig nog lite förstärkning men jag är övertygad om att alla faktorerna kommer att ha fått sig en skjuts i rätt riktning när tiden här är slut. Om några veckor har vi klarat av det första året här. Om trenden fortsätter och att tillvaron här blir att kännas mer och mer positiv och lättare så tror jag att vi till sommaren kommer att resa hem och känna oss ganska så harmoniska och ändå ganska nöjda med vår första halvlek i Indien. Tufft har det varit men mycket lärorikt! Vi har lärt känna varandra på ett helt annat sätt än jag tror vi gjort om vi varit kvar hemma i samma vanliga lunk. Jag är också övertygad om att vårt andra år kommer att bli ännu bättre då tryggheten och anpassningenprocessen har kommit ännu en bit på väg!


  

Faith Home

Igår var jag på ett äventyr som berörde mig mycket. Jag besökte barnhemmet Faith Home här i Chennai. Barnhemmet drivs ekonomiskt av en stiftelse i Sverige.
På detta barnhem bor det ca 170 barn i åldrarna 4-18 år. De flesta som bor på barnhemmet har kommit dit genom polisens hjälp. Många är tidigare gatubarn men det kan också vara så att barnen växt upp i hem med missbruksproblematik eller har utsatts för svår misshandel. Stiftelsen driver även en skola som ligger alldeles bredvid barnhemmet. I den skolan går ca 250 elever. De flesta bor på barnhemmet men en del barn kommer även dit från den intilliggande byn.

Jag var på besöket tillsammans med en väninna, även hon från Sverige. Vi fick ett mycket varmt mottagande av barnen med sång och dans. Vi behandlades mer eller mindre som drottningar. Jag tror att vi båda kände oss mycket obekväma i situationen men ändå varma i hjärtat. Det var både ledsamt och glädjande att se dessa barnen. Tankarna vandrade mellan funderingar kring vad dessa oskyldiga barn har fått utstå i livet och på hur orättvist allt kan vara, till att faktiskt glädjas åt barnens pigga blickar som uttryckte en glädje över att vi var där och att de får en ny chans i livet.

Kvinnan som arbetade som föreståndare har jobbat på barnhemmet sedan 1974. Hon har hunnit sett många barn passera genom sina snart 40 år i verksamheten. Barnhemmet kändes mycket välordnat och rent och fräscht även om inredningen (i mina västerländska ögon sett) är mycket spartansk. Barnen sover i sovsalar med madrasser på golven. Barnens personliga tillhörigheter förvaras i boxar med hänglås. Allt som barnhemmet behöver finansieras från stiftelsen. Inga bidrag ges från staten.
På gården odlas sockerplantor, mango, bananer m.m. Även några egna höns finns på gården.
En stor samlingssal finns där vår välkomstcermoni ägde rum. Där samlas barnen varje dag för bön och sång.

Vi besökte även skolan. De yngre barnen satt på golvet och genomförde sin undervisning medan de större barnen hade bänkar i vissa klassrum. Vi fick gå runt och hälsa i varje klass. Alla klasser hade då förberett en sång som de framförde och de äldre barnen kunde också hälsa oss välkomna på engelska. Alla barn på skolan har engelska som ämne vilket är jättepositivt då detta ej är någon självklarhet i Indien trots att det är ett av landets två officiella språk. Självklart tyckte de äldre barnen att det var spännande att prova sina engelskakunskaper när vi var på besök. Målet med skolan är att barnen skall få kunskaper och möjlighet till en yrkesutbildning så att de vid vuxen ålder har möjlighet till egen försörjning.

Barnens materiella tillhörigheter är så klart mycket begränsade. Leksaker såg jag inga under vårt besök. Antalet klädesplagg per barn är mycket begränsat. Barnen har ju oftast inget med sig till barnhemmet och pengarna skall räcka till väldigt mycket. Mat, kläder, skolmaterial, underhåll av fastigheterna, el, vatten m.m. Så några inköp utöver de basala behoven är inte så vanliga. Ett svenskt par som för några år sedan bodde här i Chennai sponsrade barnhemmet med tre stycken tvättmaskiner. En så otroligt bra grej som de var oerhört tacksamma för på barnhemmet. Med 170 barn som bor där så kan ni ju föreställa er hur mycket tvätt det blir! Nu går mina tankar runt i huvudet för hur jag på bästa sätt skulle kunna stötta verksamheten. Att jag ska bli fadder råder ingen tvekan om då det är en livsviktig verksamhet som bedrivs på barnhemmet och skolan. Utan barnhemmet skulle alla dessa barn ej ha någon framtid. Gå gärna in på www.faithhome.se och läs mer.

                                            Här uppträdde barnen när vi kom på besök.

                                          De här fina utsmyckningarna fick vi runt halsen.
                                    

                                  Här en bild på köket. Det ser inte direkt ut som ett svenskt kök...

 En av barnens sovsalar. När kvällen kommer tar alla en madrass och en kudde och bäddar på golvet.

Inomhuspool fixad

Indiska hantverkare är helt fantastiska...! Du ringer och meddelar felet, dom dyker upp närhelst dom behagar. Samma dag, nästa dag eller kanske som i detta fall nästa vecka efter att man har fått ett argt utbrott.

Från vårt kök kan man gå ut till en diskbänk som är placerad utomhus. Den är till för grovrengöring. Runt den platsen är det en liten mur som avskärmar mot resten av trädgården. Sedan några dagar har där varit ett perfekt fågelbad då vi har haft stopp i köksavloppet så det har bildats en sjö utanför dörren. Vi har även sedan någon vecka en blandare som sitter helt lös i köket.

Idag kom då vår eminenta rörmokare och skulle fixa detta efter att jag varit ut och skällt på honom och hans chef. (ni kan inte tro vilken arg liten människa jag börjar bli...)
Rörmokaren konstaterade att han fick lov att tillkalla extrahjälp då han ej hade verktyg att fixa kranen och stoppet i avloppet var ett mycket stort jobb. Efter en imponerande halvtimme kom han då tillbaka med kollega i släptåg. De började jobba intensivt. När jag kom ner i köket var hela diskbänken isärplockad och de var i full färd med sitt arbete. Jag lät dem arbeta i lugn och ro. Efter några timmar var de sedan klara. Allt såg ju bra ut och sjön var borta utanför dörren. Tack tack sa jag och log mot dom, bra jobbat!

Visste då inte att det var vissa missar dom hade gjort, att dra åt muttrar och skruvar i de olika skarvarna på de olika avloppskopplingarna och vattenkopplingarna. Någonstans från väggen kommer vatten och det är inget jag själv kommer åt utan att plocka isär hela diskbänken.
När jag nu har varit nere i köket och lagat mat och tagit hand om lite disk kan jag konstatera att fågelbadet utomhus är bytt mot en liten egen swimmingpool i köket! Inte illa!

Det är bara att ta det hela på indiskt vis, le, vicka lite på huvudet i sidled, yogaandas, torka och tänka att det var ju en värdslig sak....kanske får jag detta fixat, imorgon, på fredag eller någon gång i maj???

Nu ska jag ta hand om mina barn som varit hemma idag p g a magsjuka och halsont. Stackarna, tur att de nu verkar må ganska bra igen!

Jag kan bara konstatera att min man som just nu befinner sig på jobbresa i Sverige nog valde rätt tidpunkt att åka, men han får nog jobba igen det när han kommer hem igen då mamman ska vila:) Åh i sommar ska jag njuta i vårt fina hus i Sverige av att alla vattenkranar funkar som dom ska och att allt vatten rinner där det ska rinna när man skruvar på en kran, underbar lyx!!!

Grattis Astrid!

Tänk att vår lilla tjej har hunnit blivit fyra år! Det känns inte längesedan vi var på Falu lasarett och vi firade att hon passerade 1kg i vikt! Tänk så liten hon var och hur osäkert allting kändes. Hur skulle det bli, skulle hon överleva trots sin litenhet, skulle hon få några funktionshinder som följd av sin prematuritet? Alla frågor och rädslor som vi kämpade med i många veckor. Nu sitter vi här i Indien med en vad vi vet kärnfrisk, pigg, glad fyraåring på 20 kg. En flicka som vet vad hon vill och som på ett modigt sätt tagit sig an en helt ny värld i form av nytt land, nytt språk och nya kamrater. Grattis vår älskade Astrid!!!


           Paketöppning redan i sängen på morgonen. Tur att brorsan kan hjälpa till när det är så många paket!

                         Sen lite kalas med kompisarna i klassen. Mamma bjöd på tårta och alla fick
                                                        presentpåsar med smått och gott.

                                 Till sist firade vi med önsketårtan här hemma, rosa marsipantårta.

Sopor, sopor och åter sopor

Vad jag blir ledsen när jag sitter och åker runt i staden. Överallt är det sopor. Soptunnor verkar knappt existera och något effektivt sätt att ta hand om soporna finns inte Allt som samlas ihop läggs i samma soptipp där det senarfe får ligga och enbart ruttna bort, därav den "underbara" stanken. Tyvärr ligger ett av dessa sopberg inte långt från vårt hus så när vinden blåser från fel håll så luktar det inte direkt hallontårta i huset.

Chennai är en stad som under de senaste tjugo åren har vuxit explosionsartat. Det positiva är
bl a etableringar av nya företag vilket skapar jobbtillfällen, hög ubildningsnivå inom befolkningen (även hos kvinnorna), en stolthet över sin stad hos befolkningen och en optimistisk syn på framtiden. Några av de allvarliga negativa faktorerna är elbristen, vattenbristen, nedskräpningen samt trafiken.  Den extrema värmen och långavriga torkan gör att vattendepåerna minskar och om några veckor till kommer tillgången på dricksvatten att vara begränsad. Vägnätet är under all kritik. Inget är dimensionerat för att kunna ta sig an den mängd fordon som rör sig i staden. Bussarna som finns är överfulla med människor som t o m hänger utanpå. Bussarna är oftast i ett skick som gör att det inte finns garantier för att den håller ihop till slutdestinationen. En tunnelbana håller på att byggas i de centrala delarna. En mycket god tanke! Problemet är bara att alla pengar läggs nu i detta projekt vilket gör att pengarna ej räcker till underhåll av vägarna. Så om några år kommer vägarna att vara i ett så uselt skick att de knappt går att köra på. I monsuntider vill jag inte ens tänka på hur det kommer att vara.

Elbristen har gjort att alla stadsdelra turas om att under två timmar om dagen stänga av elnätet. Detta för att det ska finnas större chanser att elen skall räcka och minska antalet oplanerade strömavbrott. Jakob som är en klok liten gosse brukar ständigt påminna sin pappa som jobbar med elkraft att han måste se till att indierna kommer på att de ska använda soporna för att skapa el, "Om soporna eldas kan man göra el av dom pappa". Så sant, men ändå så långt borta. Infrastrukturen har en bit kvar innan det finns vägar och ett system som gör sopanteringen möjlig att hantera på ett bra sätt. Men skam den som inte försöker och inte har hoppet kvar...

Här några bilder som visar hur det ser ut på många platser i Indien...

Min syster och hennes äldsta son står och funderar över hur mycket skräp det egentligen kan finnas...

Den här synen möts jag av varje dag när jag går till och från vår lokala superkmarket. En obebyggd tomt fylls snabbt med skräp. I dikena rinner vatten trots att det inte har regnat på många veckor. Avloppsvattnet släpps rakt ut på vägarna. Lukten är inte heller så trevlig. Tur att den ofta blandas med kryddoft från köken runt omkring...

Sorgligt...!

Vårlov och systerbesök

Vilken lycka det var att få ha moster, morbor och kusinerna här i två hela veckor. Att hela besöket sedan gick att planera samtidigt som barnen hade hela två veckors vårlov gjorde inte saken sämre. Lek, bus och stoj i 14 dagar. Massor av bad, både i poolen och i havet. Vi har hunnit med en resa till resortet Temple Bay i Mamallapuram. Där badade vi i de härliga poolerna och hade ett par riktigt härliga luncher nere vid strandrestaurangen. Ett restaurangbesök på indisk restaurang där vi ätit på bananblad och med händerna har vi provat på.  En eftermiddag åkte vi in till stan och gick på Chennais största leksaksaffär samt gjorde ett besök på "Fun Zone" där det finns massor av olika spel och lekgrejer, t o m karuseller för den modige...
Ett besök på barnens skola gjorde vi förstås också så att de fick visa kusinerna var de brukar leka på dagarna.

Vi vuxna har också hunnit med lite shoppingturer och restaurangbesök. David och Jens åkte iväg tillsammans vid ett par tillfällen och dom har också provat på att besöka en Cricketmatch. En lite seg och långdragen historia på tre timmar om jag förstod dom rätt men ändå kul att ha upplevt detta.
Jag och Pernilla gick nog i betydligt fler kläd- och väskaffärer än våra makar och reultatet för syrran blev mycket lyckat med flera tillskott i vår- och sommargarderoben...

Vår andra vecka reste vi med flyg till Kerala som är en delstat som ligger på sydvästkusten av Indien.
Där började vi med en livsfarlig resa med minibuss. Barnen fick åka på indiskt vis utan bilstolar och säkerhetsbälten då detta oftast inte finns i bilarna. Trafiken var om möjligt ännu värre än här i Chennai. Åtminstone så blev hastigheterna högre och omkörningarna farligare. Jag är lycklig och lättad över att allt gick bra. Sedan var det dags att stiga ombord på en husbåt som sedan under ett dygn tog oss längs Keralas backwaters och kanaler till Trivandrum. En mycket vacker tur där vi fick chans att se en helt annan miljö i Indien. Vi såg fiskarnas arbete på nära håll och såg hur människorna badade och tvättade sig i vattnet. Glada tillrop och vinkningar från barnen som bodde i hus alldeles vid vattnet. Livet var så totalt annorlunda där mitt i naturen och lugnet i jämförelse med myllret och kaoset i Chennai. Att Kerala att den kokospalmstätaste delstaten i Indien var det heller ingen tvekan om då stranden kantades av palmer överallt. Den enda sorgen när man åker är att det också blir så tydligt vilken stor okunskap det finns vad gäller miljöförstöring. Sophinkar hälls ut rakt i vattnet med konserver, plastflaskor och allt möjligt skräp. I samma vatten som de sedan badar, fiskar och tvättar sina kläder. Det förtar lite av charmen och man känner sig tveksam att slänga sitt skräp i papperskorgen på båten då man vet att det med stor sannolikhet kommer att ligga och guppa på vattenytan några timmar senare.

Efter båtturen hade vi tre sköna nätter på hotell där vi fortsatte med latlivet och badade i havet och poolen. Barnen badade i vågorna och det var så härligt att se barnen sååååå glada! Tänk va roligt man kan ha med vatten och sand!!!

På fredagen bar det av hemåt igen och sedan i helgen har vi besökt Vandalur zoo här i Chennai. En stor djurpark. Som tur är i värmen gick det att hyra en liten bil med chaufför som tog oss runt i parken. Annars hade vi nog alla storknat i den nästan 40-gradiga värmen. Vi fick se krokodiler, giraffer, flodhäst, elefanter, ormar, gorillor, vita tigrar och en massa andra djur. Besöket blev lycket trots värmen och lite trötta barn.

Lovet avslutades sedan med ett spabesök för mig och min syster på Asiana hotell som ligger i närheten fär vi bor. En fantastisk helkroppsmassage och härlig lunch fick sätta punkt för deras resa. Nu sitter de på planet och är väl om ett par timmar framme i Frankfurt och sedan är det inte långt kvar hem. Jakob och Astrid är tillbaks i skolan. Det var två lite trötta och nervösa barn som vi lämnade där i morse efetr ledigheten men jag hoppas att allt går bra när de väl är på plats.

Två veckor går fort, men det har varit två jättebra veckor och vi har många härliga och roliga minnen att tänka tillbaka på. Vi är såååå glada att kusinerna med föräldrar kunde komma och hälsa på oss och vi ser fram emot att träffas mer i sommar!!!


                                                     Massor av stoj och bus i poolen...

Keralaresan började med husbåt...

                                Utsikt från en fyr i Kerala dit papporna och barnen åkte på utflykt..

På zoo...

                              Sista doppet tillsammans för den här gången...vi ses snart igen!!!