söndag 18 maj 2014

Indiens baksida

Som jag har skrivit förut så är inte livet här i Indien alltid så enkelt att känslomässigt hantera. Igår var en sådan dag som man känner att man är riktigt påverkad psykiskt när man gick till sängs. I början av vistelsen här så kändes det också ofta jobbigt när man gick till sängs på kvällen. Sedan har man väl med tiden kanske blivit lite avtrubbad och  skapat en psykologisk mur runt sig för att över huvud taget orka se allt elände varje dag. Överallt ser man tiggare, barn och vuxna som står efter gatorna, utanför restauranger, i bilkorsningar mitt i den kaotiska trafiken, allt för att försöka tigga pengar. Ofta i trasiga kläder, utan skor med bebisar på armen. De vuxna är ofta funktionshindrade på något sätt. Vanligt är det att en arm eller ben är amputerat. När man åker efter vägarna så finns det små tält eller halmhyddor efter vägarna där det bor massor med människor. Ofta saknar barnen kläder på kroppen. De sanitära behoven sköts efter vägkanten. Ett liv som på något sätt accepteras här i Indien. I alla fall pratas det inte särskilt mycket i media om hur verkligheten ser ut för en stor andel indiska familjer. Kastsystemet lever kvar i praktiken även om det teoretiskt har förkastats. Du förväntas leva ditt liv efter de förutsättningar du föds in i och vara nöjd i den verklighet och kast du nu har fötts i. Det gäller att leva gott och bra så att du får en bättre chans i ditt nästa liv.

Tiggeriet har i Indien tyvärr utvecklats till en industri där många människor far illa. Enligt berättelser så händer det t o m att barn och vuxna stympas för att få ett bättre resultat av tiggeriet. Om detta är sant, vilket jag är benägen att tro med tanke på den stora mängd personer man ser med detta handikapp på gatorna, så är ju detta helt förfärligt och oacceptabelt. En industri jag absolut inte vill vara delaktig i att stödja.  De barn och vuxna som utsätts får ju tyvärr inte själva behålla pengarna de lyckas samla ihop. Små barn drogas för att kunna hänga sovande i kvinnans famn under tiggeriet. Barn kidnappas för detta ändamål. Detta är ju inte enbart ett problem i Indien utan i många fattiga länder. Problemet som jag känner här i Indien som gör detta så extra svidande är att orättvisorna i detta land är så enorma. Gapet mellan rika och fattiga är så enormt. Många av de rika har så ofantligt med pengar så det når inga begränsningar. En hel del pengar finns i landet men orättvisorna i fördelningen blir så stora. Familjer lever på så små marginaler och många har ingenting. Barnen skickas ut på gatan för att tigga istället för att gå i skolan. Många barn får därför aldrig möjlighet till skolgång. Fruktansvärda barnöden som man tvingas att se varje dag. Medans möjligheterna för de rika är obegränsade till sjukvård, skola och omsorg så är möjligheterna för de fattiga i stort sätt noll. Inser hur glad jag är för det svenska välfärdssystemet som ju faktiskt gör att vi alla har möjligheter till vård när vi behöver. Barnen får oavsett social bakgrund samma möjlighet till skola o.s.v. Lägg därtill att vi alla kan få mat på bordet, tak över huvudet samt rent dricksvatten rakt in i våra bostäder vilket är något vi verkligen ska värdesätta. Även om vi ibland gnäller över våra skatter i Sverige så är det ju i grunden något väldigt bra. Vi hjälps alla åt för att alla ska ha drägliga levnadsförhållanden och få den hjälp som vi nödvändigt behöver.

Under vår tid här i Indien så har jag försökt att  leva efter mitt beslut att inte ge tiggare på gatorna pengar då jag inte vill att denna industri skall vara lönsam. Barn och vuxna får ej utsättas för våld och övergrepp för att tvingas ut på gatan att tigga. Det får heller inte vara mer lönsamt att skicka ut barnen på gatan och tigga istället för att skicka barnen till skolan. Men ibland har inte heller jag kunnat motstå frestelsen att ge pengar då hjärtat blöder för dessa människor. Igår var en sådan dag... Vi kom ut från en restaurang och skulle gå ca 100 meter efter gatan till en annan affär. Utanför står en grupp barn som säljer tidningar, klistermärken m.m. Trasiga kläder och ingen av barnen har skor på fötterna och jag kan bara föreställa mig hur många sår de måste ha under fotsulorna. På gatan ligger massor av skräp och vassa föremål. Gatan är allt annat än hel och det är en mindre konst att ta sig fram gående utan att göra illa fötterna trots skor. Kläderna är smutsiga och i deras blickar ser jag en desperation. Jag bestämmer mig för att köpa några tidningar av barnen. Men jag ångrade mig sedan när det redan var för sent. De nöjde sig ju inte med tidningarna utan ville ju att vi skulle köpa mer och mer och mer. De började dra i våra saker. David försökte säga åt dem bestämt att sluta och vi började försöka gå därifrån. men de gav sig inte utan följde efter och försökte blockera vägen. Våra barn grät då de var rädda samtidigt som de tyckte att mamma och pappa var världens dummaste som inte gav barnen mer pengar. Men jag hade redan gått över min gräns och ville nu markera att det var nog. Till slut i en ren frustration hör jag mig själv börja skrika åt de indiska barnen att nu får det väl vara slut på tiggandet och att de skulle ge sig iväg. Direkt efter fylls jag av ett illamående. Vem är jag som står här och skriker åt dessa barn. Det är ju absolut inte deras fel att de står här framför mig och desperation försöker få mina pengar. Jag som i deras ögon har allt och har absolut ingen nöd på varken mat, kläder eller något annat livsnödvändigt. Visst hade jag kunnat ge bort alla mina pengar i stunden, men till vem? Hade barnen fått använda pengarna till att äta sig mätta på kvällen eller hade pengarna sedan tagits ifrån dem och använts av någon som bara utnyttjar barnen för egen vinning. Kanske tvingas de bara ut nästa dag igen och då förväntar sig mannen/kvinnan en ännu större förtjänst. Efter jag avslutat mitt skrikande så tittar jag barnen i ögonen och de blickar jag möter sitter fortfarande som en tydlig minnesbild i mitt huvud. Jag var rädd för att jag skulle ha gjort barnen rädda eller ledsna men istället möter jag bara blickar som är totalt tomma. Som om de har övat sig i att bara stänga av alla känslor när de utsätts för något som är obehagligt. Mitt utbrott var antagligen ingenting i deras värld som nog är många gånger tuffare än vad jag kan föreställa mig. Mina barn gråter när vi går därifrån. För hundrade gången försöker jag trevande förklara varför jag agerat som jag gjort. Jag tvingas beskriva en mycket mörk och grym värld för mina barn som jag önskar inte existerade. De har tidigt i livet fått förstå att orättvisan är stor i världen och att det finns onda krafter i samhället. Samtidigt försöker jag visa barnen att vi kan hjälpa på andra sätt. Vi försöker vara generösa till organiserade hjälporganisationer och barnen får alltid lägga pengar i insamlingsbössor. Våra besök på barnhemmen och insamlingar på skolan är barnen också delaktiga vid men jag håller med barnen i att det ibland kan kännas hopplöst. Önskar att man kunde göra så oändligt mycket mer, men vet inte riktigt var jag ska börja....

Detta med att ha en hemhjälp var också något som för mig kändes främmande från början. Kändes som att det var något förnedrande för kvinnan som skulle jobba för mig medan jag ändå har all tid i världen. Nu i efterhand kan jag konstatera att detta har varit en stor hjälp för denna kvinna. Hon fick en chans att få in en fot i arbetslivet vilket inte är så lätt i detta land när du saknar kunskaper i att läsa och skriva. Nu har hon skaffat sig ett par års arbetslivserfarenhet. Hon har lärt sig lite engelska vilket ger henne en ökad attraktionskraft på arbetsmarknaden. Familjen har nu två inkomster vilket har gjort att de har haft råd att skaffa sig en något bättre bostad. Hon har fått ett heltidsjobb även efter det att vi åker härifrån hos några andra svenska gäster och då kommer hon att samla ytterligare erfarenhet vilket gör att familjens framtid ser ljusare ut. I Indien är denna typ av jobb nödvändiga. En förhoppning är ju också att deras löner ska höjas med tiden. Idag betalar vi en lön till vår hemhjälp som jag i det närmaste betraktar som en "slavlön". Trots detta får jag varje vecka motivera inför andra hur vi kan betala en så pass "hög" lön....och då är det inga fattiga som talar.....en diskussion som jag välkomnar och gärna kan diskutera. Kanske kan någon väckas upp lite till verkligheten....

Hård kritik mot "världens största demokrati" men de har helt klart en bit kvar innan FN-konventionen om mänskliga rättigheter och barnkonventionen har uppnåtts....

Bilderna nedan är inga jag själv har fotograferat. Vill bara visa vanliga syner vi möts av från gatan...


         

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar